Att bygga, underhålla och förvara örlogsfartyg kräver särskilda anläggningar – och torrdockor har länge varit den mest effektiva lösningen. I Karlskrona inleddes denna utveckling redan 1724 med Polhemsdockan på Lindholmen, Sveriges första torrdocka. Framgången banade väg för nya, större satsningar, och snart tog planerna form för en helt ny del av varvet, det som blev Femfingerdockan.

Redan 1757 började planeringen av en sjöarsenal och dockanläggning – en vision formulerad av militära och tekniska ledare som Augustin Ehrensvärd och ingenjören Daniel Thunberg. Dockorna skulle ligga i solfjäderform, i torrlagda utrymmen under tak. Arbetet inleddes 1758 men drabbades tidigt av tekniska problem. Först 1762 lyckades man torrlägga området med hjälp av ett väderkvarnsdrivet pumpverk.

År 1771 kom det in ett förslag av Daniel Thunberg (senare af Thunberg) och Johan Fellers om byggandet av dockor med plats för 31 fartyg. Från två inre svajningsrum utgick fem dockor vardera, likt fingrarna på en hand. I varje docka skulle två till fyra fartyg ligga efter varandra i rad.  Trots planerna på 31 dockor byggdes endast fem. Den 1 oktober 1775 lade Gustav III grundstenen till den första dockan. Docka två påbörjades 1782, och det inre svajningsrummet stod färdigt 1788. Kriget mot Ryssland 1788–1790 orsakade förseningar, och först 1792 kunde de två första dockorna tas i bruk. Då hade både Thunberg, Fellers och Gustav III avlidit.

Bygget av docka tre inleddes 1797 och avslutades 1819. Docka fyra påbörjades 1801 men färdigställdes först 1846, efter långa avbrott på grund av penningbrist. Samma år började man bygga docka fem, som stod klar 1850. Först 1856 – hundra år efter att beslutet om dockbygget togs – kunde arbetet officiellt förklaras färdigt.

Innovation och ingenjörskonst

Femfingerdockan är ett tydligt exempel på den tekniska innovationskraft som fanns i Karlskrona under 1700-talet. Daniel Thunbergs erfarenhet från bygget av Sveaborgs försvarsanläggning utanför Helsingfors – där han utvecklat tekniker för att spränga under vatten – var avgörande för projektets genomförande.

Under 1800-talet började varvets roll förändras. Ångfartyg och industriella varv tog över, och Karlskronavarvets specialisering på seglande fartyg tappade i betydelse. Trots detta förblev varvet stadens största arbetsplats. Verksamhetens tyngdpunkt försköts västerut, där Femfingerdockan och dess mastkran, byggd mellan 1803 och 1806, blev ett nytt centrum för varvet.

Än idag är Femfingerdockan i bruk. Den används av SAAB och är därmed inte bara ett unikt minnesmärke över 1700-talets varvsarkitektur – utan också en levande del av Karlskronas maritima industriarv.