Modernisering, järnväg och nya behov

Under 1870-talet påbörjades en omfattande modernisering av örlogsvarvet i Karlskrona. Omstruktureringen av varvet var nödvändig för att kunna bygga den nya tidens fartyg – övergången från segel och trä till ånga och pansarplåt innebar också införandet av ny teknik och mekanisering med nya verkstäder och maskiner.

För att underlätta transporterna mellan de många olika verkstäderna och byggnaderna inom det vidsträckta varvsområdet förbands dessa efterhand med varandra med ett system av smalspåriga järnvägsspår som successivt byggdes ut.

År 1874 kom en ny tid också till staden Karlskrona; detta år invigdes Carlskrona-Wexiö järnväg med station och bangård. Tidigare var stadens enda förbindelse med upplandet de långa landbroarna över till Vämö, men nu förenades staden och örlogsstationen med landets övriga järnvägsnät. Redan från start blev banan viktig för örlogsvarvet; med den nya järnvägen kunde plåt och tunga fartygskanoner från Finspångs kanongjuteri fraktas till Karlskrona för att bygga och utrusta pansarbåtar och kanonbåtar.

De tunga transporterna lastades av på Skeppsbrokajens järnvägsspår för att sedan på pråm sjövägen eller på land transporteras till örlogsvarvet – en tidsödande och krävande uppgift. Tidigt väcktes därför tanken att binda samman den nya järnvägen med örlogsvarvets interna spårsystem. En sådan förbindelse förväntades ge stora fördelar i minskade transportkostnader.

Staden förändras – Järnvägstunneln byggs

Anläggandet av en järnvägsförbindelse med flottans varv, den så kallade sammanbindningsbanan eller varvsbanan, blev emellertid en omdebatterad och utdragen fråga i stadens styrelse. Flera olika förslag och undersökningar lades fram och diskuterades:

• Från Pottholmen längs med Möllebacken och Borgmästarkajen, eller över Borgmästarfjärden på en järnvägsbank

• En tunnel under Stortorget

• Längs med östra stranden och Kungsbron

Sjöförsvarsdepartementet förordade en tunnel under Stortorget, medan Stadsfullmäktige ansåg att sträckningen längs stadens östra strand och Kungsbron vore mest fördelaktig för både staden och kronan. En tunnel under torget ansågs innebära stora olägenheter, med risk för störningar i trafiken, samt negativa effekter på stadens utseende och ekonomi.

Stadsfullmäktiges önskemål avslogs dock, och Marinförvaltningens förslag med tunnel under Stortorget fastställdes 1884. Samtidigt började skönhetsvärden i stadsmiljöer uppmärksammas på ett nytt sätt. Karlskronas enda egentliga park, Hoglands park, hade nyligen getts en ny gestaltning och Kungsplanens plantering påbörjats 1881. Tunnelbygget under Stortorget sågs därför som kontroversiellt.

År 1885 kontrakterades ingenjören och järnvägsbyggaren C.J. Jehander att anlägga banan från Örlogsvarvet i söder till Vittusgatan i norr. Banan skulle vara klar 1887.

Den del av spåret som anlades i öppen sträckning gick genom Amiralitetstorget. Två nya broar norr och söder om torget byggdes för att möjliggöra passage. Det tidigare öde Amiralitetstorget – platsen för det aldrig byggda Amiralitetshuset – omvandlades till en nyanlagd park. Kungsplanens plantering som påverkades av rälsläggningen ersattes också.

Tunneln drevs med början från söder, och schaktmassorna användes som utfyllnad inne på varvsområdet. När varvsbanan stod färdig i december 1887 hade cirka 180 man arbetat i nära två år. Den 1136 meter långa banan gick från örlogsvarvet via en 56 meter lång tunnel under Klockstapeln och vidare under Stortorget i en 225 meter lång tunnel. Kostnaden blev 215 000 kr – motsvarande riksdagens anslag. Tunneln invigdes av Oscar II vid ett besök 1889.

Varvsbanan anslöts till Blekinge kustbanor genom en extra smalspårsskena, och under 1940-talet förstatligades järnvägstrafiken i Blekinge. Under lång tid var järnvägstunneln en viktig led för godstransporter till Örlogsvarvet, men användes även tidvis för persontrafik med arbetartåg.

1900-talet

Under mellankrigstiden och andra världskriget fick järnvägstunneln en ny funktion. Med den gamla tunneln som utgångspunkt byggdes efterhand en stor underjordisk anläggning ut i både östlig och västlig riktning. I bergrum och tunnlar under Stortorget inrymdes system för samband, ledning och skydd i anslutning till järnvägstunneln, som nu också blev till en del av det kalla krigets Karlskrona.

Järnvägstunneln trafikerades sista gången 1990, och bergrummens olika funktioner fasades sedan efterhand ut under 1990-talet och framåt. Bergrumsanläggningarna under Stortorget förvaltas av Fortifikationsverket. Sedan 2013 ägs Järnvägstunneln av Karlskrona kommun.